Jag hatar inte mycket här i livet men om det är någonting jag hatar så är det att ta avgörande val. Känns som att hur jag än väljer kommer det medföra problem. Inte bara problem för mig personligen utan även för andra personer som numera är en stor del av mitt liv. Men ska jag ta mer hänsyn till andra än mot mig själv? Istället för att lyssna på min kropp och mina egna känslor ska jag då tänka på vad andra kommer tycka och tänka?
Jag vet mycket väl att min kropp har sagt stopp nu, med riktigt stora bokstäver men ändå så börjar jag tveka. Min kropp är helt utan energi och jag har inte motivation till någonting längre. Men ändå sitter jag här och tänker, funderar och överväger allting. Nästan så jag måste göra listor över för- och nackdelar för att verkligen se allting svart på vitt. Jag vill inte vara den här personen som jag är just nu. Personen som inte orkar göra någonting, som går runt gråtfärdig hela tiden och bara är allmänt less på allting. Det är inte sådan jag är!

Jag har saker jag ser fram emot men ändå känns det inte så som jag vill att det ska göra. Just för att jag inte har någon ork. Jag har tappat det..totalt. Men å andra sidan så tror jag redan att jag har tagit mitt val. Göra det som är bäst för mig och inte för andra. Bara ett fåtal gånger i mitt liv har jag tagit beslut som verkligen gynnat mig och nu är det dags igen. Så ja, jag ska tänka över det här kommande vecka och när min nyligen påbörjade sjukskrivning är slut ska jag ha fattat beslutet till 100%. Jag ska reparera min trasiga fot och mitt otroligt svaga ledband och bara vila upp mig. Det ska jag göra, ta hand om mig själv och bestämma över MITT liv som det här faktiskt är. Man lever bara en gång och livet är för kort för att gå runt och vara missnöjd eller bara mellannöjd med livet som en person sa till mig idag. Jag vet att det har tagit lång tid för mig att inse det men bättre sent än aldrig. Och om det är någonting jag är sjukt tacksam över så är det vänner och familj som alltid stöttar mig och säger precis dom rätta sakerna även om jag strider emot ibland. Så tack för att ni hjälper mig, speciellt när jag behöver det som mest!!

Sen måste jag bara nämna dig igen för du är den personen som varit fast i mitt huvud mest senaste månaderna. Länge gick jag runt och var nere, ledsen och bara avstängd utan att förstå vad det var. Jag kände i kroppen att det var någonting som fattades och att det var någonting som inte kändes rätt. Även om ingenting hade hänt kändes det som jag förlorat någonting väldigt viktigt. Och när min mamma påminnde mig och frågade om det kanske inte var pga dig jag mådde sämre så ramlade poletten ned. Du påverkar mig fortfarande lika starkt som du gjorde när du fortfarande fanns här. För snart en månad sen var det exakt 2 år sedan du lämnade mig och oss. Självklart så kände jag det på mig även om jag inte tänkte på det. Jag saknar dig fortfarande lika mycket och önskar precis lika mycket nu som då att du kunde komma tillbaka. Men jag har ju numera insett att det inte kommer att ske. Fast jag tänker på dig varje dag och kommer ihåg hur roligt vi hade det. Tack för att du förgyllde mitt liv och gav mig någonting att le åt! Du kommer alltid att vara kvar här pappa, det vet jag.
Tack för att du gav mig livet och den tid vi fick. Nu sitter jag ju här och ler och småskrattar för jag tänker på saker vi gjorde och det var längesen jag kunde göra det.

Fan du var bra pappa!

Nej nu ska jag ta mig en kopp kaffe och mysa ner mig i soffan och kolla på någonting bra eller läsa lite. Min rehab startar NU!