Ilska, besvikelse, sorg, övergivenhet, saknad, tomhet..
Senaste dagarna har jag blivit påmind över mycket av det som hände för lite mindre än 2 år sedan. Pratat mycket om dödsfall genom livet, familj i både gott och ont och även sina egna känslor kring allting. Hur någonting så uppenbart och ändå "vanligt" kan kännas så orättvist och göra att man vänds helt upp och ned. 
Varför har en del människor gått igenom så mycket död och förlorat så många medans en del aldrig förlorat en person? Jag önskar ingen den känslan man får när man får reda på att någon man älskat inte längre finns. Men jag är trött på det nu, jag är trött på att ständigt sakna personer som fanns i min närhet. 

Att sörja innebär många olika delar som man kommer gå igenom. Inte bara att bli ledsen och sitta och gråta i dagar för att man saknar någon. Man blir så arg, så arg att man inte kan kontrollera sig själv. Och det var min första känsla som kom upp när jag fick beskedet av att du hade dött. Från topp till tå värkte det, bubblade och hela kroppen blev varm. Det blev svart framför ögonen och det fanns så mycket ilska inom mig, så mycket aggressioner som bara behövde komma ut. Att skrika är bland det bästa man kan göra när man blir så arg, och ja jag skrek..men absolut inte tillräckligt mycket. Jag skrek inte tillräckligt för att all ilska skulle försvinna från mig och min kropp och låta andra känslor få plats.
När nästa känsla lyckades tränga sig igenom och ta lite plats blandades ilskan med besvikelse.
Besvikelse som påminde mig om hur orättvist det här var. Som jag kämpat för att få din uppmärksamhet i 19 år och allt jag fick var 1 år. Det var inte bara dig jag var besviken på..utan allt. Livets gång hur det återigen visar att ingenting är rättvist. Att endast ha besvikelse och ilska inom sig tar extremt mycket på kroppen och psyket. Jag är bra på att stänga av eller att inte visa hur jag egentligen mår när dom här känslorna tar över. Det blir lättare för både mig själv och andra om jag verkar må bättre. Jag vill inte belasta någon och låta dom se hur jag egentligen känner mig. Men innerst inne låg allting och bara växte, jag var så arg så jag ville bara explodera!
Efter ett tag började ilskan och besvikelsen minska och jag började känna mig övergiven, återigen lämnad av dig vilket gav mig en tomhet. Att bli lämnad en gång i sitt liv av sin egen förälder är illa nog men att känna sig lämnad två gånger av samma person gör så ont. Och det var såhär jag började känna nu. Du hade ännu en gång lämnat mig med ett stort hål i kroppen fyllt av tomhet och övergivenhet. Än så länge hade jag inte gråtit mycket, bara tryckt bort det och inte låtit det komma ut. För jag var inte ledsen än, inte tillräckligt ledsen för att kunna bryta ihop som ett vrak och bara gråta tills allting kändes en gnutta bättre. 
Min kropp var blandad av ilska, besvikelse, tomhet och övergivenhet..inte ledsen, inga tårar som aldrig slutade komma. 
Jag behövde "bevis" för att förstå att allt det här verkligen var sant. Få ett avslut på fas ett i allting och för att kunna bearbeta mig vidare genom livet. För det här är ingenting som kommer försvinna, jag får dig aldrig tillbaka och det kommer inte gå en dag utan att jag tänker på dig. 
Men jag fick inget avslut, inget "bevis" och detta gör att jag inte kan släppa, acceptera eller förstå att det är sant. På grund av ett beslut som en del av min familj tog utan min tillåtelse och samtycke tog dom ifrån mig rätten att ta farväl av dig. Dom hade ingen rätt överhuvudtaget att ta det beslutet, ingen rätt!
Även om dom är mina farföräldrar är jag inget barn, jag är deras barnbarn men var fortfarande 20 år. Första gången jag såg en död människa var jag 7 år. Jag vet att jag skulle ha klarat av att se dig hur du än såg ut. Men dom tog det från mig och än idag blir jag så arg..obeskrivligt arg. För jag fick inte ta farväl av dig och det har stoppat mig från att kunna gå vidare. 
Jag går fortfarande och väntar på att bryta ihop på golvet och gråta tills tårarna slutar komma. Men det händer inte..för jag tror fortfarande inte på att du är borta till 100%. För jag fick inget "bevis" på att det dom sa var sant. 
Så än idag, snart två år senare är jag fortfarande arg, besviken, övergiven. 
Det gör så ont att jag inte fick se dig en sista gång, få ta på dig en sista gång och ta farväl. Det är inte rättvist, fyfan det är så orättvist!! Jag vet inte hur jag ska bli av med all ilska som jag har inom mig. Jag vill kunna gå vidare nu och bli lättare. Det är för mycket inom mig nu som inte ska vara där egentligen, det måste bort. 
Jag försöker pappa, jag försöker att hålla mig uppe och stark. För jag vet att du hade velat det. Men låt mig få bryta ihop snart för att sedan kunna gå vidare. Och jag kommer aldrig glömma dig eller släppa dig, aldrig.
Det betyder inte att jag är svag om jag bryter ihop. Det betyder att jag sörjer, att jag saknar och att jag är mänsklig. 
Jag saknar dig så mycket, så mycket att det värker i hela mig och jag önskar att jag för en sista gång fick se dig. Få höra din röst, känna hur du luktar och få en sista kram innan du lämnar mig. 
Men tack för allt jag fick av dig även om tiden inte var nog. 
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och längtar tills den dagen vi ses igen för jag vet att den kommer.

Sven Martin Sundberg, min älskade och saknade pappa. Du gav mig livet och jag är evigt tacksam för den tiden vi hade tillsammans!♥