Känslor
Ilska, besvikelse, sorg, övergivenhet, saknad, tomhet..
Senaste dagarna har jag blivit påmind över mycket av det som hände för lite mindre än 2 år sedan. Pratat mycket om dödsfall genom livet, familj i både gott och ont och även sina egna känslor kring allting. Hur någonting så uppenbart och ändå "vanligt" kan kännas så orättvist och göra att man vänds helt upp och ned.
Varför har en del människor gått igenom så mycket död och förlorat så många medans en del aldrig förlorat en person? Jag önskar ingen den känslan man får när man får reda på att någon man älskat inte längre finns. Men jag är trött på det nu, jag är trött på att ständigt sakna personer som fanns i min närhet.
Att sörja innebär många olika delar som man kommer gå igenom. Inte bara att bli ledsen och sitta och gråta i dagar för att man saknar någon. Man blir så arg, så arg att man inte kan kontrollera sig själv. Och det var min första känsla som kom upp när jag fick beskedet av att du hade dött. Från topp till tå värkte det, bubblade och hela kroppen blev varm. Det blev svart framför ögonen och det fanns så mycket ilska inom mig, så mycket aggressioner som bara behövde komma ut. Att skrika är bland det bästa man kan göra när man blir så arg, och ja jag skrek..men absolut inte tillräckligt mycket. Jag skrek inte tillräckligt för att all ilska skulle försvinna från mig och min kropp och låta andra känslor få plats.
När nästa känsla lyckades tränga sig igenom och ta lite plats blandades ilskan med besvikelse.
Besvikelse som påminde mig om hur orättvist det här var. Som jag kämpat för att få din uppmärksamhet i 19 år och allt jag fick var 1 år. Det var inte bara dig jag var besviken på..utan allt. Livets gång hur det återigen visar att ingenting är rättvist. Att endast ha besvikelse och ilska inom sig tar extremt mycket på kroppen och psyket. Jag är bra på att stänga av eller att inte visa hur jag egentligen mår när dom här känslorna tar över. Det blir lättare för både mig själv och andra om jag verkar må bättre. Jag vill inte belasta någon och låta dom se hur jag egentligen känner mig. Men innerst inne låg allting och bara växte, jag var så arg så jag ville bara explodera!
Efter ett tag började ilskan och besvikelsen minska och jag började känna mig övergiven, återigen lämnad av dig vilket gav mig en tomhet. Att bli lämnad en gång i sitt liv av sin egen förälder är illa nog men att känna sig lämnad två gånger av samma person gör så ont. Och det var såhär jag började känna nu. Du hade ännu en gång lämnat mig med ett stort hål i kroppen fyllt av tomhet och övergivenhet. Än så länge hade jag inte gråtit mycket, bara tryckt bort det och inte låtit det komma ut. För jag var inte ledsen än, inte tillräckligt ledsen för att kunna bryta ihop som ett vrak och bara gråta tills allting kändes en gnutta bättre.
Min kropp var blandad av ilska, besvikelse, tomhet och övergivenhet..inte ledsen, inga tårar som aldrig slutade komma.
Jag behövde "bevis" för att förstå att allt det här verkligen var sant. Få ett avslut på fas ett i allting och för att kunna bearbeta mig vidare genom livet. För det här är ingenting som kommer försvinna, jag får dig aldrig tillbaka och det kommer inte gå en dag utan att jag tänker på dig.
Men jag fick inget avslut, inget "bevis" och detta gör att jag inte kan släppa, acceptera eller förstå att det är sant. På grund av ett beslut som en del av min familj tog utan min tillåtelse och samtycke tog dom ifrån mig rätten att ta farväl av dig. Dom hade ingen rätt överhuvudtaget att ta det beslutet, ingen rätt!
Även om dom är mina farföräldrar är jag inget barn, jag är deras barnbarn men var fortfarande 20 år. Första gången jag såg en död människa var jag 7 år. Jag vet att jag skulle ha klarat av att se dig hur du än såg ut. Men dom tog det från mig och än idag blir jag så arg..obeskrivligt arg. För jag fick inte ta farväl av dig och det har stoppat mig från att kunna gå vidare.
Jag går fortfarande och väntar på att bryta ihop på golvet och gråta tills tårarna slutar komma. Men det händer inte..för jag tror fortfarande inte på att du är borta till 100%. För jag fick inget "bevis" på att det dom sa var sant.
Så än idag, snart två år senare är jag fortfarande arg, besviken, övergiven.
Det gör så ont att jag inte fick se dig en sista gång, få ta på dig en sista gång och ta farväl. Det är inte rättvist, fyfan det är så orättvist!! Jag vet inte hur jag ska bli av med all ilska som jag har inom mig. Jag vill kunna gå vidare nu och bli lättare. Det är för mycket inom mig nu som inte ska vara där egentligen, det måste bort.
Jag försöker pappa, jag försöker att hålla mig uppe och stark. För jag vet att du hade velat det. Men låt mig få bryta ihop snart för att sedan kunna gå vidare. Och jag kommer aldrig glömma dig eller släppa dig, aldrig.
Det betyder inte att jag är svag om jag bryter ihop. Det betyder att jag sörjer, att jag saknar och att jag är mänsklig.
Jag saknar dig så mycket, så mycket att det värker i hela mig och jag önskar att jag för en sista gång fick se dig. Få höra din röst, känna hur du luktar och få en sista kram innan du lämnar mig.
Men tack för allt jag fick av dig även om tiden inte var nog.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och längtar tills den dagen vi ses igen för jag vet att den kommer.
Sven Martin Sundberg, min älskade och saknade pappa. Du gav mig livet och jag är evigt tacksam för den tiden vi hade tillsammans!♥
Senaste dagarna har jag blivit påmind över mycket av det som hände för lite mindre än 2 år sedan. Pratat mycket om dödsfall genom livet, familj i både gott och ont och även sina egna känslor kring allting. Hur någonting så uppenbart och ändå "vanligt" kan kännas så orättvist och göra att man vänds helt upp och ned.
Varför har en del människor gått igenom så mycket död och förlorat så många medans en del aldrig förlorat en person? Jag önskar ingen den känslan man får när man får reda på att någon man älskat inte längre finns. Men jag är trött på det nu, jag är trött på att ständigt sakna personer som fanns i min närhet.
Att sörja innebär många olika delar som man kommer gå igenom. Inte bara att bli ledsen och sitta och gråta i dagar för att man saknar någon. Man blir så arg, så arg att man inte kan kontrollera sig själv. Och det var min första känsla som kom upp när jag fick beskedet av att du hade dött. Från topp till tå värkte det, bubblade och hela kroppen blev varm. Det blev svart framför ögonen och det fanns så mycket ilska inom mig, så mycket aggressioner som bara behövde komma ut. Att skrika är bland det bästa man kan göra när man blir så arg, och ja jag skrek..men absolut inte tillräckligt mycket. Jag skrek inte tillräckligt för att all ilska skulle försvinna från mig och min kropp och låta andra känslor få plats.
När nästa känsla lyckades tränga sig igenom och ta lite plats blandades ilskan med besvikelse.
Besvikelse som påminde mig om hur orättvist det här var. Som jag kämpat för att få din uppmärksamhet i 19 år och allt jag fick var 1 år. Det var inte bara dig jag var besviken på..utan allt. Livets gång hur det återigen visar att ingenting är rättvist. Att endast ha besvikelse och ilska inom sig tar extremt mycket på kroppen och psyket. Jag är bra på att stänga av eller att inte visa hur jag egentligen mår när dom här känslorna tar över. Det blir lättare för både mig själv och andra om jag verkar må bättre. Jag vill inte belasta någon och låta dom se hur jag egentligen känner mig. Men innerst inne låg allting och bara växte, jag var så arg så jag ville bara explodera!
Efter ett tag började ilskan och besvikelsen minska och jag började känna mig övergiven, återigen lämnad av dig vilket gav mig en tomhet. Att bli lämnad en gång i sitt liv av sin egen förälder är illa nog men att känna sig lämnad två gånger av samma person gör så ont. Och det var såhär jag började känna nu. Du hade ännu en gång lämnat mig med ett stort hål i kroppen fyllt av tomhet och övergivenhet. Än så länge hade jag inte gråtit mycket, bara tryckt bort det och inte låtit det komma ut. För jag var inte ledsen än, inte tillräckligt ledsen för att kunna bryta ihop som ett vrak och bara gråta tills allting kändes en gnutta bättre.
Min kropp var blandad av ilska, besvikelse, tomhet och övergivenhet..inte ledsen, inga tårar som aldrig slutade komma.
Jag behövde "bevis" för att förstå att allt det här verkligen var sant. Få ett avslut på fas ett i allting och för att kunna bearbeta mig vidare genom livet. För det här är ingenting som kommer försvinna, jag får dig aldrig tillbaka och det kommer inte gå en dag utan att jag tänker på dig.
Men jag fick inget avslut, inget "bevis" och detta gör att jag inte kan släppa, acceptera eller förstå att det är sant. På grund av ett beslut som en del av min familj tog utan min tillåtelse och samtycke tog dom ifrån mig rätten att ta farväl av dig. Dom hade ingen rätt överhuvudtaget att ta det beslutet, ingen rätt!
Även om dom är mina farföräldrar är jag inget barn, jag är deras barnbarn men var fortfarande 20 år. Första gången jag såg en död människa var jag 7 år. Jag vet att jag skulle ha klarat av att se dig hur du än såg ut. Men dom tog det från mig och än idag blir jag så arg..obeskrivligt arg. För jag fick inte ta farväl av dig och det har stoppat mig från att kunna gå vidare.
Jag går fortfarande och väntar på att bryta ihop på golvet och gråta tills tårarna slutar komma. Men det händer inte..för jag tror fortfarande inte på att du är borta till 100%. För jag fick inget "bevis" på att det dom sa var sant.
Så än idag, snart två år senare är jag fortfarande arg, besviken, övergiven.
Det gör så ont att jag inte fick se dig en sista gång, få ta på dig en sista gång och ta farväl. Det är inte rättvist, fyfan det är så orättvist!! Jag vet inte hur jag ska bli av med all ilska som jag har inom mig. Jag vill kunna gå vidare nu och bli lättare. Det är för mycket inom mig nu som inte ska vara där egentligen, det måste bort.
Jag försöker pappa, jag försöker att hålla mig uppe och stark. För jag vet att du hade velat det. Men låt mig få bryta ihop snart för att sedan kunna gå vidare. Och jag kommer aldrig glömma dig eller släppa dig, aldrig.
Det betyder inte att jag är svag om jag bryter ihop. Det betyder att jag sörjer, att jag saknar och att jag är mänsklig.
Jag saknar dig så mycket, så mycket att det värker i hela mig och jag önskar att jag för en sista gång fick se dig. Få höra din röst, känna hur du luktar och få en sista kram innan du lämnar mig.
Men tack för allt jag fick av dig även om tiden inte var nog.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta och längtar tills den dagen vi ses igen för jag vet att den kommer.
Sven Martin Sundberg, min älskade och saknade pappa. Du gav mig livet och jag är evigt tacksam för den tiden vi hade tillsammans!♥
Vintern är här..ish
Igår kom den första snön här i Oslo, vaknade upp av att det var en mindre storm ute med stora snöflingor. Kom tydligen en hel del i Sverige också. Lite väl tidigt va? Har för mig att det kom en bit in i november förra året.
Idag är det strålande sol, blå himmel och svinkallt vilket är en av anledningarna till att jag inte varit utanför dörren idag!
Skulle egentligen gått på stan idag men pga fysiska förhinder blev det inte så idag. Blir en sväng imorgon med min kära sambo som är ledig imorgon. Blir heldag med henne, först stan, träning och sedan utgång på kvällen. Alldeles för längesen det hände då jag jobbat hela tiden. Så det blir kul tycker jag ja!
Förra helgen tog jag en tripp till Göteborg för att hälsa på Victor som jag inte hade träffat sen P&L vilket även var enda gången jag faktiskt har träffat honom. Tog det ganska lugnt vilket var behövligt. Men riktigt bra dagar och det var skönt att komma bort lite, det behövs ibland :)
Ikväll blir det myskväll med Tove, vi ska laga mat och även baka muffins vilket hon brukar vara väldigt bra på.
Nu orkar jag inte skriva mer, min kropp lägger av haha. Eller nej egentligen inte, helt meningslöst inlägg men kände bara för att ta en snabbare uppdatering.
Ha en fantastisk helg!
(om en vecka fyller jag även år, tänkte bara säga det)
Idag är det strålande sol, blå himmel och svinkallt vilket är en av anledningarna till att jag inte varit utanför dörren idag!
Skulle egentligen gått på stan idag men pga fysiska förhinder blev det inte så idag. Blir en sväng imorgon med min kära sambo som är ledig imorgon. Blir heldag med henne, först stan, träning och sedan utgång på kvällen. Alldeles för längesen det hände då jag jobbat hela tiden. Så det blir kul tycker jag ja!
Förra helgen tog jag en tripp till Göteborg för att hälsa på Victor som jag inte hade träffat sen P&L vilket även var enda gången jag faktiskt har träffat honom. Tog det ganska lugnt vilket var behövligt. Men riktigt bra dagar och det var skönt att komma bort lite, det behövs ibland :)
Ikväll blir det myskväll med Tove, vi ska laga mat och även baka muffins vilket hon brukar vara väldigt bra på.
Nu orkar jag inte skriva mer, min kropp lägger av haha. Eller nej egentligen inte, helt meningslöst inlägg men kände bara för att ta en snabbare uppdatering.
Ha en fantastisk helg!
(om en vecka fyller jag även år, tänkte bara säga det)
Okänd rubrik
Så mycket jag suttit i soffan senaste två dagarna har jag inte gjort på några veckor nu. Blivit ett med den, sakta men säkert medans min ovälkomna förkylning smygit sig på.
Idag har vi kollat svenska hollywood fruar efter ett försök på gymmet som slutade i att både jag och tove var svimfärdiga. Då man märker att kroppen inte är helt bra. Tråkigt men sant, så får bli ett nytt försök till helgen. Får ta lite träning på jobbet istället haha.
Idag är det riktigt såntdär pissväder, blåser och regnar. Som jag och Tove sa förut "hellre 5 minus och snö än det här". Sant så sant, kan det inte vara fin höst så kan det lika gärna bli vinter nu. Men man vet aldrig, kanske blir sol imorgon när vi ska jobba? Grattis det skulle inte förvåna mig.
På tal om någonting helt annat så hittade jag lite skor igår som jag satte upp på min att ha lista när jag får lön. Skitsnygga och bra höstskor för det har jag tyvärr inga. Och det är verkligen dags nu att unna sig lite nya skor så jag får behålla mina fötter efter den här hösten/vintern.
Ikväll vid 18 kommer min kära vän Eliza förbi för att mysa lite. Och innan det ska jag tvätta och städa och mysa till det lite. Blir helt lugnt ikväll för att ladda upp energi så jag orkar kommande arbetsdagar!
Ha en fantastisk onsdagskväll och mys till det lite extra såhär i mitten av veckan.
saknar min mami!
Idag har vi kollat svenska hollywood fruar efter ett försök på gymmet som slutade i att både jag och tove var svimfärdiga. Då man märker att kroppen inte är helt bra. Tråkigt men sant, så får bli ett nytt försök till helgen. Får ta lite träning på jobbet istället haha.
Idag är det riktigt såntdär pissväder, blåser och regnar. Som jag och Tove sa förut "hellre 5 minus och snö än det här". Sant så sant, kan det inte vara fin höst så kan det lika gärna bli vinter nu. Men man vet aldrig, kanske blir sol imorgon när vi ska jobba? Grattis det skulle inte förvåna mig.
På tal om någonting helt annat så hittade jag lite skor igår som jag satte upp på min att ha lista när jag får lön. Skitsnygga och bra höstskor för det har jag tyvärr inga. Och det är verkligen dags nu att unna sig lite nya skor så jag får behålla mina fötter efter den här hösten/vintern.
Ikväll vid 18 kommer min kära vän Eliza förbi för att mysa lite. Och innan det ska jag tvätta och städa och mysa till det lite. Blir helt lugnt ikväll för att ladda upp energi så jag orkar kommande arbetsdagar!
Ha en fantastisk onsdagskväll och mys till det lite extra såhär i mitten av veckan.
Min kropp ger upp för två dagar
Bloggen har fått lida, likaså facebook och alla andra socialanätverk. Sedan jag började på Telenor Arena har jag inte gjort mycket annat än att jobba. Har inte hunnit umgås mycket med mina vänner förutom dom jag jobbar med som är fantastiska. Hade jag inte trivts med att jobba med dom hade jag nog aldrig orkat det.
Sedan jag startade för ca två veckor sen har jag jobbat ungefär 140 timmar, eller ja lite mer kanske. Men det är först nu som jag känner av att jag är sliten, speciellt i kroppen. Så fort jag började ta det lite lugnt nu när jag har fri så sa min kropp ifrån. Varför oh varför?! Har ju fri i en dag till efter den här och sen måste jag vara på topp igen i ungefär 2 veckor. Då är det Oslo Horse Show och det kommer bli sjukt mycket jobb. Vi funderar nästan på att sova kvar på jobbet i några dagar för att ta in några timmars sömn haha.
Men det var ju det här jag ville, att få jobba mycket och äntligen få ordning på ekonomin. När man jobbar mycket hinner man inte spendera så mycket pengar vilket gör att jag kan lägga undan!
Men nu sitter jag här i soffan som jag börjar växa ihop med, snorig, ont i huvudet och öm i kroppen. 0 energi heller då jag sovit ut ordentligt = 13 timmar. Men det behöver jag. OCH idag kommer min kära sambo hem och även om det blev lite senare än vad vi räknat med ska vi ha en myskväll med revenge, downtown och shf :)
Välkommen hem igen!!!
från oktoberfest i torsdags!
Sedan jag startade för ca två veckor sen har jag jobbat ungefär 140 timmar, eller ja lite mer kanske. Men det är först nu som jag känner av att jag är sliten, speciellt i kroppen. Så fort jag började ta det lite lugnt nu när jag har fri så sa min kropp ifrån. Varför oh varför?! Har ju fri i en dag till efter den här och sen måste jag vara på topp igen i ungefär 2 veckor. Då är det Oslo Horse Show och det kommer bli sjukt mycket jobb. Vi funderar nästan på att sova kvar på jobbet i några dagar för att ta in några timmars sömn haha.
Men det var ju det här jag ville, att få jobba mycket och äntligen få ordning på ekonomin. När man jobbar mycket hinner man inte spendera så mycket pengar vilket gör att jag kan lägga undan!
Men nu sitter jag här i soffan som jag börjar växa ihop med, snorig, ont i huvudet och öm i kroppen. 0 energi heller då jag sovit ut ordentligt = 13 timmar. Men det behöver jag. OCH idag kommer min kära sambo hem och även om det blev lite senare än vad vi räknat med ska vi ha en myskväll med revenge, downtown och shf :)
Välkommen hem igen!!!
från oktoberfest i torsdags!
