Men nu fick jag det sagt till min chef och direkt när jag sagt det kände jag en sån stor lättnad över att äntligen fått det sagt. Har varit så jobbigt att gå runt och veta om att jag ska sluta utan att säga någonting. Han tog det bra även om han var riktigt ledsen över det och tyckte att det var synd.

Mina kära elever blev lite irriterade och ledsna och sa att det var ett STORT misstag av mig och att jag genast borde ringa min chef och säga det. Dom ville ha kvar mig ett tag till vilket jag på ett sätt skulle vilja vara, men den här gången måste jag lyssna på mig själv och inte bara tänka logiskt. (Okej..jag kanske inte tänker logiskt så jätte ofta i know)

Så nu har jag endast 17 arbetsdagar kvar och jag vet ju hur snabbt tiden går. Kommer fortfarande vara irriterad och trött över att gå upp så tidigt varje dag men nu vet jag i alla fall att det snart är slut på det och sovmorgonen närmar sig med stormsteg!

Det som är jobbigt är ju också att jag trivs bra här i Oslo och från och tillbaka så har jag tänkt över detta beslut. Varför ska jag flytta när jag trivs så bra på jobbet och i Oslo? Vad är meningen då? Men när jag tänker efter så vill jag ju flytta tillbaka till Sverige och nej kanske inte just Örebro men Sverige. Ser fram emot att bo med Caisa och förhoppningsvis hitta en bra lägenhet i Stockholm dit vi vill. Få umgås med familjen ett tag och bara vara och ta hand om sig själv ett tag, det behövs det med!

Nu är det 8 veckor sen jag var hemma sist och ja det har gått väldigt fort och nej jag saknar det inte så jätte mycket MEN min familj oh min familj vad jag saknar er.

Har kommit in i en riktig mormor period nu också och jag saknar henne så otroligt mycket så jag vill bara åka dit nu och krama henne hur länge som helst. Men jag får vänta till julafton eftersom det inte finns någon tid till att åka till Sverige nu.

Imorgon kommer min underbara saknade Amando hem från Etiopien och det ska bli så otroligt kul och skönt att få träffa henne igen och bara krama henne tills hon nästan går sönder. I hela två månader har hon varit borta från mig så nu var det på tiden att hon kom hem igen! Klockan 16.30 imorgon rullar bussen in här på terminalen och då ska jag stå där och vänta på henne min lille grisekno. Skönt att ha henne tillbaka, livet blev helt plötsligt totalt fullbordat. Charlotte är hemma från Sverige igen och Amando kommer imorgon. Hur bra kan livet bli? :)

Dom två människorna gör mitt liv så mycket bättre och ja dom är beviset på riktig vänskap! Oh så blir jag sådär tokigt känslosam så nu slutar jag för idag.

Pussochkrampåre