Oj vilken helg det har varit, den har gått riktigt fort och väldigt händelserik måste jag säga! Så jag kör en liten genomgång om vad som skedde.
Tog det lugnt i fredags kväll eftersom jag skulle upp och jobba på lördagen på mitt nya extra jobb Vero Moda woho!! Otroligt glad över det och tack så jätte mycket underbara Lina för att du gav mig det jobbet och även för att du är så bra som du är :) Så i lördags jobbade vi till halv fem och dagen bara sprang iväg. Sen hem för att vila lite och kolla en film och sedan bar det iväg för lite förfest och även fotboll hemma hos Lina, Johanna, Malin och Micke. Var en hel del folk och alla hade jätte trevligt. Micke var fast besluten på att få fram vem av alla det var som hade gjort en facerape på honom. Alla höll masken men i slutet av kvällen kom det fram att den skyldiga var Lina!
Men vidare..det började bli lite kaos och drama som vi inte behöver gå in på. Men det löste upp sig och alla drog till Memphis, eller ja nästan alla. Senare skulle jag gå och möta Lina lite längre upp på Løkka när det sjukaste hände. Kan fortfarande inte förstå att detta hände.
Jag var inne och fyllde på min telefon på Deli de luca och satte mig sedan utanför för att vänta. Då kommer det fram någon kille och frågar hur mycket klockan är, när jag tar fram min telefon för att kolla rycker han den ur handen på mig och springer iväg som en gasell. Jag blev så chockad och sprang efter honom det snabbaste jag kunde, skrek så högt jag kunde att någon skulle stoppa honom för han hade snott min telefon. Ingen gjorde någonting förutom två män som sprang efter honom i världens fart. Jag tappade bort honom och satte mig ner i ett hörn helt förkrossad. Grät som en bebis med kolik tror jag är den bästa jämförelsen. Nej men då kommer två andra män och försöker få med mig upp i deras jävla lägenhet, vad tror dom!? Jag blev svin förbannad och bad dom dra åt helvette.
Sen så händer det som nästan aldrig händer, jag hör min ringsignal och kollar upp och ser dom två männen som sprungit efter honom komma med min telefon. Kan ni tänka er den lättnaden? Det visade sig att killen hade märkt att dom två sprang efter så han slängde telefonen och sprang vidare. Och även att dom här två männen var civilpoliser, eller jag har för mig att dom sa det. Eller så var det bara två vanliga män, men TACK så jätte mycket att ni hjälpte mig!!!

Så förstår ni att jag hamnade i chock? Var helt förstörd för att sedan bli lättad och sedan bryta ihop igen när jag förstod vad som hade hänt. Haha känslomässig kväll måste jag säga. Men tur i oturen så fick jag tillbaka min telefon och jag kommer aldrig igen svara på vad klockan är till någon!

Nej nu ska jag äta lite och göra mig iordning för jobbet. 
Tack och hej :)

Goder dager gott folk!
Nu sitter jag här och ska snart ta mig iväg till jobbet. Måste bara berätta att jag satt här vid datorn och kollade ut på träden som snart flyger iväg tror jag.
Helt plötsligt ser jag att det kommer massa damm som kommer utanför fönstret och sen smäller det till med massa vatten, då går det en gubbe med högtryckstvätt utanför och tvättar våran fasad plus fönstrerna. Aldrig sett det förut men trevligt att han fixade våra fönster så slapp jag göra det!
Så jag ville bara berätta det, nu ska jag dricka lite kaffe, borsta tänderna och åka iväg.

Ha en bra dag :)

Vad ska det krävas och hur mycket ska det krävas för att jag ska förstå det här?
Det enda jag känner är att det är någonting jobbigt, obehagligt, skrämmande, hjärtskärande som ligger inom mig men vägrar komma ut.
Är det för att dra ut på allting och göra det jobbigare? Är jag känslokall? Eller är det bara jag som vägrar inse, vägrar ta farväl, vägrar släppa taget om det vi äntligen hade fått?
Oh jag blir så förvirrad av allt det här och allting som kom med detta. Så mycket att fixa med, bli av med och ha kvar..allting bara går upp och ner hela tiden och när man väl känner att allting nästan är klart och man ser ljuset i tunneln så kommer det en stor vägg som sätter tvärstopp för allting igen.
Varför?
Varför just jag, varför just vi? Jag har inte den styrkan att ta mig igenom det här just nu hur mycket jag än vill men samtidigt inte vill. Livet är så orättvist och det känns som att den som bestämmer tycker det är kul att visa det otaliga gånger i mitt och våra liv. Gjorde jag en deal med djävulen innan jag var född där alla skulle försvinna snabbt ur mitt liv? För i så fall gjorde jag ett stort fel! Jag vet inte vad jag pratar om men samtidigt gör jag det och jag förstår om ni som läser detta känner er förvirrade och jag kan som sagt förklara detta och säga att "hej och välkommen in i Fredrikas djupaste vrå för tillfället"
Den här obehagliga känslan och oron i min kropp måste försvinna nu men jag vet inte hur jag ska bli av med den. Den tar inte över mitt liv och mig själv för det skulle jag aldrig låta den göra. Men det tar mycket energi av den nuvarande lilla energi jag har..
Så snälla pappa, om du på något sätt är i närheten någon gång snart får du gärna komma och hjälpa mig med det här. Hjälpa mig att sörja och få bort det här jobbiga. Jag vet att det inte kommer bli lätt när jag väl inser det och på ett sätt tror jag att jag aldrig kommer inse det men man måste kunna få ett avslut på det tragiska som hänt. Men det går inte, för innan man kan få ett avslut måste man ha en början..och det har inte jag.

Jag vill bara att allting ska vara en mardröm och att du ska ringa nu och säga att du är på väg för att hälsa på här hos oss. Varför kan det inte vara så? Jag var inte redo att förlora dig pappa och det kommer jag aldrig vara.
Jag gör allt i världen för att få träffa dig igen och bara krama om dig och säga att jag älskar dig..
för trots allt som hänt så har jag alltid älskat dig och kommer alltid göra det.
Jag saknar dig ♥