Oh inte skrivit på hur länge som helst nu men jag har skrivit på datorn utan att lägga upp det. Finns mycket att skriva om för det är mycket som har hänt. Men jag vill bara skriva om en sak och det går bara att skriva om en sak..det är mitt enda sätt att försöka acceptera och mitt ända sätt att sörja. Det är bara sån jag är..

Jag har inte kännt dig på väldigt länge nu och det känns väldigt tomt måste jag säga. Jag är rädd att jag håller på att tappa dig helt och det vill jag verkligen inte, jag vill inte förlora hela dig. Jag har inte tagit mig tid att tänka på det oacceptabla som hänt och jag vet inte om det är för att jag inte vill låta det göra ont, för att jag inte vill inse det utan fortsätta hoppas på att du inte är borta utan bara har åkt iväg ett tag för att komma tillbaka och säga att allting är bra. Och jag vet faktiskt inte hur länge jag ska fortsätta hoppas, om jag någonsin kommer sluta hoppas. Det känns som att om jag gör det så släpper jag taget om dig. Jag tänker aldrig släppa taget om dig, aldrig! Jag har kämpat alldeles för länge för dig för att någonsin kunna låta dig försvinna.
Jag tycker det är dags att du tar dig tid till att komma förbi en sväng för att visa att du fortfarande är här. Jag behöver dig så himla mycket och det gör så ont att jag inte kan ringa och säga det till dig. För även när jag ringer och hoppas på att du ska svara så vet jag innerst inne att jag inte kommer få ett svar, när ska jag acceptera det? Är det här någonting jag någonsin kommer att acceptera? Alla vet att livet kommer att ta slut någon gång och så är det bara. Men att du skulle lämna livet så tidigt är inte okej och jag tycker att det är så förbannat orättvist. Det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det för livet blir inte mer rättvist verkar det som. Ibland känns det som att livet går ut på att förlora och vad är meningen med det? Kan inte någon högre makt bara göra ett undantag bara den här gången och ge mig den bästa gåvan någonsin? Ge mig dig tillbaka i några år till..då skulle jag vara den lyckligaste människan i världen. Men just nu pappa, just nu är jag inte den lyckligaste människan i världen..för en stor del av mig har ryckts bort och den kommer inte tillbaka hur mycket jag än hoppas.
Du är och kommer alltid vara min pappa och jag lovar att jag inte ska släppa dig ♥

Kan du komma hit och snakke litt med meg? Sitter och lyssnar på den låten nu, den heter snakke litt med meg. Inte så bra egentlien men ändå skön. Ganska många låtar som är så må jag säga.
Idag regnar det vilket det har gjort i stort sett hela den här såkallade sommaren! Trodde svensk sommar var illa men fyfan för norsk sommar. Blir inge med det!
Idag ska jag träffa Challe och hennes mamma som är här på besök med anledning av min sköna bönas bursdag som inträffade igår. Jag bakade en tårta för första gången i mitt liv till henne och tro mig eller ej men den blev god. Lyckad!!
Så får se när jag ska gå runt hörnet hem till henne, ja vi bor ju grannar nu woho.
I helgen ska jag hem för att gå på Timmys 50 års fest som tar plats ute på kära vinön, ska bli kul.
Nej jag orkar faktiskt inte skriva mer, har mycket jag kan säga men orkar inte haha.